Senast lästa bok gånger två

Senast lästa bok brukade vi fråga våra intervjuoffer förr. Mitt svar i dag är ”Våg kommer” och ”Brev”. Båda är bra och läsvärda.

För några dagar sedan var jag på Litteraturquiz för första gången i mitt liv. Forshaga bibliotek arrangerade, frågorna var intressanta, lagen fick som mest bestå av fyra personer och hela tillställningen var trivsam.

Det var bara ett litet problem. Jag läser en hel del men är usel på att komma ihåg titlar och författare.

Sjöwall-Wahlös deckare kom upp. Jo då, jag har läst alla, fast tydligen minns jag inte titlarna på de mindre kända av dem.
Boken om paret som vi får följa under en viss dag varje år i 20 år. Även den har jag läst. Men vad heter boken och författaren?
Den lilla bokhandeln runt hörnet känns bekant. Inte minns jag författarens namn för det.

Vårt lag kom näst sist. Nu finns det bara ett sätt att gå vidare med livet. Att inte ge tappt.

Örnar och vågor
Sven-Erik Karlsson respektive Mats Parner & Stefan S Widqvist. De namnen kommer jag däremot ihåg.

Sven-Erik i Gustavsfors utanför Hagfors fick Föreningen Värmlandslitteraturs debutantstipendium för år 2020. Då hade han vid 79 års ålder gett ut sin allra första bok, den fina och kritiska naturskildringen Örnögon. Så här skriver juryn i motiveringen:

”Med kaffetermos, smörgåsar och den gamle hunden får läsaren följa med ut i skogen. I växlande väder vandrar och skidar författaren över hyggen, myrar och berg och skådar naturens, djurens och fågellivets fascinerande värld. Upplevelserna skildras i dagboksform i poetiska, filosofiska och samhällskritiska tankar, alltifrån sorgen inför skogsskövlingen och timmerbilarna som kör förbi till den stora lyckan att få möta örnens blick.”

När jag var på den nya pigga bokfestivalen i Hagfors för en tid sedan bytte vi böcker. Zeke fick min senaste, jag fick hans. Våg kommer från 2022 är berättelsen om hur han hoppar av gymnasiet och går till sjöss.

Längst ner i hierarkin
Jag tyckte mycket om Örnögon. Även sjömansboken är bra. Den unge Sven-Erik har följt båtarna som lagt till i Åmåls hamn hela sin barndom. Nu tar han jobb som mässkalle på en av dem. Ahlmarksbåten M/S Alstern går mellan Vänern och olika hamnar i Holland och på andra håll.

Delfzijl är en stad jag inte visste fanns, nu hittar jag den på kartan. Där har alltså NWT:s forne lokalredaktör i Hagfors seglat in tillsammans med 14 andra sjömän lastade med papper från Gruvöns bruk.

Sven-Erik själv är huvudperson i boken men på Alstern står han längst ner i hierarkin. Stewarden röker kilometerlånga Pall Mall, kocken avskyr vitlök, maskinisten är ilsken, motormannen kan inte gå i pension hur han än försöker, en matros vill hellre hem till gården och köra traktor och kaptenen som seglat på lägre rutter vill numera ha nära hem.

Då bockar stewarden
Allra tydligast blir klassamhället i det kapitel som börjar så här:

M/S Alstern är lastad med pappersrullar vid Gruvöns bruk.
Strax innan avgång kommer en bil rullande fram till landgången. En blänkande Mercedes.
Ett medelålders par kliver ur och en hund, en välfrissad pudel spatserar högfärdigt runt husse och matte.

Ur baksätet stiger en kille, tvekande, som om han tycker att det här är ingen bra idé.
Det är något bekant över honom, men ändå svårplacerad.
Den jag tänker på brukar vara mer kaxig, jag har nog förväxlat person.

Ur bilens baklucka plockas några väskor, samtidigt som Samuelsson, stewarden, springer ner för lejdaren, tvärbromsar bockande och bugande framför det medelålders paret.

Pappersbruket har nära affärer med rederiet. Killen är son till en Billerudsdirektör och ska på språkkurs, så nu åker han gratis med rederiet.

– De där överklasskillarna brukar gå på gymnasiet hemma i Åmål. Tyckte att jag kände igen honom.
– Visst, säger Samuelsson. Har du problem med det? I vilket fall ska du passa upp honom. Servera frukost, lunch och middag och uppfylla andra små önskemål som kan dyka upp.

Fan i helvete, tänker jag.

Direktörssonen är sjösjuk mest hela resan. Jobbet att passa upp på honom blir inte betungande. Men minnet sitter kvar.

Det är ett bra sjöluffarreportage han har skrivit, den gode Zeke. Havet stänker salt. Ibland är Vänern lugn, ibland vresig. Ibland påminns vi om de tusentals vraken på Vänerns botten. Eller om Alsterns systerfartyg Yngen som förliste i en vinterstorm utanför Ölands södra udde. Då var hon omdöpt till M/S Östanhav och två man följde henne i djupet.

Välskrivet och initierat, Sven-Erik!

Två herrar i Karlstad växlar brev
Mats Parner och Stefan Widqvist är två skrivande vänner och vänsterdebattörer i Karlstad som brukar träffas, äta lunch och utbyta tankar. En dag bestämmer de sig för att börja skriva brev till varandra.

Inte mejl. Inte sms. Inte blogginlägg, messengermeddelanden eller någon annan sorts elektrisk försändelse. Nej, pappersbrev.

Nu har de samlat dessa brev i en bok om livet och världen hösten 2023 och vintern 2024.

En gång, de spännande åren kring 1968, hade de båda olika syn på somligt, om jag inte minns fel. Numera är skillnaderna mindre, även om de skymtar fram när det gäller Ukraina. Breven pendlar från stort till smått, mest stort, för detta är två äldre bildade herrar med nära till politik och idéhistoria. Innehållsförteckningen är talande nog och berättar om de två skribenternas personligheter, intressen och tankevärld:

En klaustrofobisk känsla sprider sig allt starkare.
Fotboll är mer än ett spel.
En stingslig förbundskapten mumlar apologetiskt.
Solig höstdag i oktober pladdrar hämnden framför mina ögon.
Som pisksnärtar minnande om sällträets hårda smällar.
”Jag är ingen marxist! Systemkritiska verklighetstolkningar behöver samverka för en jämlik värld så att kapitalismen på allvar kan utmanas”.
Byn Kinampanda och Mama Eliza i Nyereres Tanzania.
En värld av ofärd och plåga, vad kan omtanke vara?
Nu lyfter jag fram Mikolaj, Kolja, Sacha och Vanja i ljuset.
Statyer reses av monarker, politiker och idrottsmän – historiebruket som förmedlar det politiska budskapet.
En bildad herre utgjuter sig om nytöntighet och allmännare slafs.
Den mänskliga säkerheten har satts ur spel i den allt aggressivare politiken mot främlingen från Afrika och Asien.
Tröttkörd begär jag nu timeout och förbereder slutvarven.
Dagens händelser och dessas historiska bakgrund.
En yngling med grandios självsyn och säregen övertygelse.
Jag kallar mig social demokrat… inte socialdemokrat… varför då?
En ny stad utanför mitt fönster och en livaktig FNL-grupp.
Kroppen som försvann – jag är min kropp.
Plötsliga andningsproblem och ett oväntat telefonsamtal.
Vilka mått och steg behöver tas?

Karl Marx, 68 och klimatet
Jag har stort utbyte även av denna bok. Ena stunden bjuder Parner på Degerfors sexpoängsmatch mot Sirius långt borta från Stora Valla, nästa ögonblick är han i en nära by i en utkant i Afrika. Ena stunden håller Widqvist kurs i centraleuropeisk kultur- och idéhistorisk miljö i Prag, strax därpå tvingas han bli sittande framför sin tv i stadsdelen Viken, injagad av en svårvandrad Karlstadvinter.

Widqvist:
”Mitt eget glädjefyllda, solidariska ”68” var ett sökande efter ett nytt sätt att leva tillsammans med en självklar förhoppning som bar på en ljusare framtid, där det ojämlika samhället skulle förpassas till soptippen.

Det har nu ersatts med pessimism, men likväl också en försiktig optimism hos mig själv.

Världen är möjlig att förändra trots allt.”

Parner:
”Det är inte alls så att jag vänder Karl Marx ryggen. Om du har fått den uppfattningen, så är en kraftfull dementi på sin plats.

Givet min egen politiska historia, och givet läget i Sverige och i världen i detta så onda tidevarv – det är ofattbart ont – tänker jag dock ägna mitt resterande krut och mina återstående kulor till att bekämpa det sverigedemokratiska eländet, de ryska invasionsförbanden samt, inte minst, de obotliga klimatförnekarna snarare än att slå nävarna blodiga mot den kapitalism som, likt Harry Houdini, alltid tycks kapabel att bryta sig ut och bana sig ny väg.”

Om Ukraina är de som sagt inte helt överens anar jag medan breven bärs fram den snorhala karlstadvintern 2023-2024. Den oenigheten får du läsa mer om själv.

### Sven-Erik Karlsson: Våg kommer (Recito förlag, 122 sidor, 2022).
### Mats Parner & Stefan S Widqvist: Brev (Bokförlaget Norlén & Slottner, 205 sidor, 2024).

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 353, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Vuxenvarning och konspirationer

Livet rullar på. Krig i vår närhet, vår i vår närhet, böcker att läsa, rundor att runda, texter att skriva, älgar på tv. Stundom en och annan vuxenvarning.

I helgen inföll en av dessa vuxenvarningar. En som får oss själva att känna oss vuxna vill säga. Någon gång ska väl även vi växa upp.

Då konfirmerades barnbarn nummer tre.

När ett trettiotal ungdomar frimodigt står framme på scenen i vita kåpor och redovisar texter de skrivit, tänker jag på min egen konfirmation. Den gången var det sannerligen inte vi själva som tänkt och skrivit orden. Verkligen ingen frimodighet när förhöret i kyrkbänkarna satte in.

Ett förbjudet fniss
Jag har alltså varit på tre konfirmationshögtider de senaste åren. Ingen gång har det varit något skrämt förhör, så som när vi blev förhörda av prästen. Däremot har det skrattats.

Kära nån, vi skrattade bara enda gång på vår tid. Det var när vi nervöst låg på knä framme vid koret med skosulorna mot församlingen och en i gruppen började fnissa av nervositet. Snart delade hela gruppen hans förbjudna fniss.

Då fick vi gå till parken
Vid festen efteråt i friluftsgården berättar jag för de unga hur det var 1966. Vi hade inga vita kåpor, killarna hade mörk kostym och tjejerna vita klänningar. När konfirmation och nattvard var avklarade fick jag lov att gå till folkparken första gången.

Första helgen i parken bar jag min bruna konfirmationskostym. Helgen därpå var det slut med det. Beatles och ungdomskulturen hade slagit till, nu var det rutiga byxor, vinröda mockaboots och vinröd polo som gällde.

Efter några helger var bootsen slitna ovanpå tårna av pedalerna på min Fram King Solifer. Det gör ingenting. Det var den mopeden som såg till att jag blev gift.

Konspiratorisk höjdpunkt
På måndagen är vi hemma i Forshaga igen. Då åker jag på möte i stan om det fria ordet. Inledningstalaren är ny för mig. Höjdpunkten på hennes konspiratoriska anförande är när hon triumferande visar den nya terroristlagens ordningsnummer år 2022.

Djävulens tal.
666.

Tyst tyst tänker jag på vad en vän brukar säga sådana gånger:
– Käre Gud Schläpp ätter…

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 352, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Molkoms-demokrati

Screenshot

Det finns en grupp på Facebook som heter Mera Molkom. En av de bästa fb-grupper jag vet. Här är tonen vänlig och du får hjälp, vare sig du hittat en förrymd kanin eller bor i villa och vill köpa ved. Trevligt tycker jag, som både bott några år och gått i skola i Molkom.

Crille Carlssons frågor:

För ett tag sedan skrev en Christian Crille Carlsson och ställde frågor i gruppen:

”Jag har precis börjat jobba (nåja, en månad) på Molkoms Fritidsgård. Har några planer och därmed två frågor:
Vilket år startade fritidsgården vid korsningen Utterstigen/Upperud?
Var den gården den första kommunala fritidsgården i Molkom eller fanns det någon annan före den?
Bonusfråga:
Vilka var personalen på ovan nämnda fritidsgård? Apotekhusets och nuvarande fritidsgård på Nyeds skola har jag tämligen bra koll på.”

Cristian fick svar från flera som jobbat på den första fritidsgården och även från andra som kände till historien. Ett av svaren kom från min fru.

Min frus svar till Crille:

”’Barnhemmet’

Det började nån gång runt -67 tror jag. Jag och min kompis Eva-Lena hade gått där i lågstadiet, min pappa Erland hade tillsynen av värmen i huset och ibland följde vi med honom. Det gamla huset lockade.

Liksom många andra i Molkom var vi med i URK (Ungdomens Röda Kors), åkte på läger och gick kurser i ’Första hjälpen’ mm. Vår ledare var Ulla Wigler som också hade många andra idéer. Då höll vi mest till i en källarlokal på Graningeskolan men ville ha något mysigare.

Ofta fick vi sällskap av Sven ’Mygga’ Jansson, Nyeds kommunordförande när vi var på väg till skolan och han till kommunkontoret.

– Kan vi inte få vara i ’Barnhemmet’ med URK, det är ju uppvärmt och står bara tomt? Vi kan måla och göra det fint själva. Efter några övertalningsförsök gav ’Mygga’ med sej och vi fick! Men fler föreningar skulle också få vara där, bl.a. skytteklubben. Vi fick färg och sånt av kommunen, grönt och gammalrosa minns jag och URK fixade till det nordöstra rummet på övervåningen. Vi fikade nere i gamla skolmatsalen, fler verksamheter flyttade in och när Nyeds kommun slogs samman med Karlstad blev det kommunal fritidsgård. Min mamma jobbade i fiket under några år.”

En underbar bild av demokratin förr på en liten ort. Alla kände kommunalordföranden. Hade ni som 14-åringar ändå sällskap med honom när ni gick till skolan, så var det ju lika bra att fråga.

Hans efterträdare rev ”Barnhemmet”. Ett beslut man kunde skriva en roman om.

Bilden på ”Barnhemmet” är från ett tidningsurklipp
om den lokala mc-klubben Rajders MC.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 351, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Skogsbruk på flera sätt

I dag har jag skrivit de här två texterna. En Facebooknotis och ett brev.
De hänger ihop.

Inlägg på Facebook:

Ibland när jag säger något klokt om skogen brukar folk svara att det märks att jag läst Gunnar Wetterbergs ”Träd”.

Det hade jag inte. Förrän nu. Läs den här breda, kunniga och intressanta genomgången av svensk skog och svenskt skogsbruk förr och i dag.

Det är du värd.

### Läs mer om Träd

Mejl till min kommun och hembygdsförening:

Hej, det här är ett tips i all välmening. Vi har ett fornminne som borde rensas från nedfallna träd och skyltas upp.

Bakgrund: Ätterösera är allmänt kända. Ättehögarna som det står på många kartor om de två bronsåldershögarna. Här är det gott om besökare, både vägvisning och informationsskylt finns.

Men – när jag går stigen åt sydost därifrån, på väg hem mot Forshaga, passerar jag en höjd intill stigen och det angränsande hygget. Där i all anonymitet, mitt emellan Ätterösera och Nordängen, ligger en gammal stensättning. En grav som borde få sin skylt och vägvisning även den. Särskilt som den ligger alldeles intill stigen som många fler än jag går när de varit vid Ätterösera och fikat.

Jag vet inte vem som borde ta ansvar för att skylta upp och informera om stensättningen. Kanske både hembygdsföreningen och kommunen?

Vänliga hälsningar

Sven-Ove Svensson
Forshaga

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 350, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Årets eldsjälar

Det finns en myt att ingen vill jobba ideellt. Den är just en myt. I själva verket är det över 4 miljoner svenskar som jobbar ideellt. I går fick två av dem pris. Den kära vännen var en av dem. Jag är så stolt å hennes vägnar.

Så här var det. I fjol fick hon och klubbmedlemmen Ann Gustafsson Sjöö en fråga av ordföranden för vår förening SISU Forshaga SK. ”Vill ni vara med och hjälpa till med föreningens nya satsning ’Träna med SISU 60+’?”

Det ville de. Tanken var att de skulle sköta det administrativa, låsa upp friluftsgården, koka kaffe, sköta närvarolistan och sånt. De nyttiga övningarna och teorin skulle Friskvård Värmland sköta till en början.

Det gjorde de också. Men innan fjolårshösten var slut så var det Inger och Ann som höll ihop och ledde träningarna för de andra 60-plusarna. Det hade dom aldrig gjort förut. Totalt blev det tio träffar och i vår blir det fortsättning.

Jag bor med en kär vän som (nästan) ingenting är omöjligt för. Kul att vår förening har vett att uppmärksamma henne och Ann för det. I går på årsmötet fick de pris av ordförande Birgitta som Årets eldsjälar.

I slutet av april kör de igång med 60-plusgympan igen. Tjohoo!

(På bilden: Birgitta Dahlström överlämnar pris
till eldsjälarna Inger Nilsson och Ann Gustafsson Sjöö).

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 349, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Så dåligt samvete har vi inte

Ukraina är lätt, Israel är svårt.
Det känns konstigt att skriva detta, men så har det känts.

Vem som helst kan se att Ryssland är angriparen och Ukraina den angripne. Krångligare är inte den frågan.

Israel-Palestina är värre. Det beror på vad Hitler gjorde mot miljoner judar (och socialister, fackföreningsfolk, romer med flera men det är en annan historia). Eftervärlden har kollektivt dåligt samvete sedan dess. Trots att vi bara är en eftervärld.

Varför har vi inte dåligt samvete för vad som hände palestinierna 1948? För Sabra och Shatila 1982? För alla dessa år som palestinier suttit i flyktingläger? Eller för att de som bor i Gaza i praktiken suttit i världens största fängelse?

Suttit? De sitter där än.
Inlåsta.

Nu bombar Israel detta Gaza till en parkeringsplats för sina stridsvagnar. 30 000 döda hittills, en tredjedel av dem barn.

Hur kan Hamas illdåd försvara ett nytt folkmord? Borde inte Israels folk – av alla – veta bättre?

Proportionalitet stavas inte 30 döda palestinier för 1 israel. Så dåligt samvete finns inte.

###Proportionalitetsprincipen innebär att den militära betydelsen av ett anfall måste stå i proportion till de risker som civilbefolkningen och civil egendom utsätts för. Principen medför ett förbud mot anfall som förväntas leda till civila förluster – så kallat collateral damage – som är överdrivna i förhållande till den konkreta och direkta militära fördel som kan förväntas. Den militära betydelsen av anfallen måste således stå i proportion till de risker som civilbefolkningen och civila objekt utsätts för.”

(Svenska Röda Korset)

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 348, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Den 66:e dagen

18 mars. Var det så här du hade tänkt dig den 66:e dagen av ditt 74:e år?

Morgon. Trött efter intensiv helg med kulturresor, politik och framträdande. Vaknar 06.30, somnar om till 09.30. Äter en sen frukost med den kära vännen, kaffet tar vi i solen på balkongen.

Läser i Bengt Bergs fina nya diktsamling ”Allt tar vägen”. Höften känns lite bättre än i helgen.

Letar fakta till vår sommarresa. Läser om världens äldsta oljeraffinaderi och om skogsbrandfältet strax intill socknarna där mina förfäder bodde. Skriver ut några sidor.

Hämtar hem foton från ett av mitt livs höjdpunkter. Bokpremiären i fjol i Gamla Kraftstationen i Deje. Jag fick dem på mejlen i dag, tack Sandra! Nu riktigt ryser jag av det fina minnet. Så mycket folk, så mycket kärlek.

Lägger fram löparkläder, vinterversionen men utan dubbar. I dag ska jag ta ännu en rehabrunda efter luftrörskatarren – om bara höften vill.

Dricker förmiddagskaffe på balkongen. Läser Bengts dikt om att han fyller 90 om 13 år.

”Undrar
hur många år
jag varit död
då?”

Dammsuger trappan. Plockar gammalt blött bôs som tinat fram ute  i trädgården. Springer. Höften vill.

Ja-a, så här hade jag tänkt mig den 66:e dagen. Precis så.

Foto från boksläppet i Gamla Kraftstationen
14 juni 2023: Sandra Bornstedt.

### Helgen innan? Se nedan. ”Detta blir vårat genombrott”

Kultur, natur och konferens. Sådan var helgen innan, jag har fortfarande lycklig puls.

Fredag. Västanå Sessions i Rottneros med de gladaste fem folkmusiker jag sett: Magnus och Sophia Stinnerbom & Sébastien Dubé tillsammans med de inbjudna amerikanska vännerna Bruce Molsky och Darol Anger.

Lördag. Boksläpp och tårtkalas på Torsby bibliotek där Bengt Berg firar 50 år som poet med att ge ut sin nya diktsamling ”Allt tar vägen”. Fina dikter och herr Berg i högform i mellanpratet på insidan snöyran.

Söndag. Reser med kamrater till distriktskonferens i Årjäng för att staka ut EU-valåret 2024. På hemvägen möter vi tranor, tofsvipor och hundra och åter hundra sångsvanar.

För att citera mig själv:
Detta blir vårat genombrott.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 347, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Att göra det svåra tydligt

På 1990-talet samarbetade jag med tecknaren Robert Nyberg kring ett fackligt informationsprojekt åt Kommunal Värmland. Senare även med krönikor på Räddningsverkets m fl webbplats Skyddsnätet som han illustrerade.

Robert är ett geni. Många har sett hans runda vykort åt Kommunal en gång i tiden. Liksom hans böcker, både egna och sådana där han samarbetat med olika skribenter. Nu för tiden medverkar Robert och hans fru Lena dessutom på tidningen Aftonbladets ledarsida, serien där heter Vilgot.

Vilgots strip i söndags kunde vi se en mamma och hennes dotter stå och titta på en Palestinademonstration. Så här stod det på plakaten:

Nödhjälp till Palestina
Eld upphör nu!
Stoppa folkmordet
Rädda Gazas barn!

Dottern frågar:
– Vad står det, mamma?

Mamman svarar:
– Det som måste sägas!

Svårare än så är det inte, när det gäller situationen i Gaza just nu.
Det är ju det som är Robert Nybergs stora talang. Att göra det svåra tydligt.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 346, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Nya kommunikativa ordboken

På begäran, här är till sist ett nytt avsnitt av Nya kommunikativa ordboken:

Broddetorp – smeknamn på tätort där vinterväghållningen i vinter skapat massiv marknad för taggiga fotbeklädnader, se Karlstad.

CV – glädjebetyg för fuskande Tidölagare.

Drönare – bihane känd för sin lättja som gjort en klassresa och numera sett till att flygbilden blivit tv-standard, från minsta skidtävling till Bonde söker fru. Viktig i det förfärliga anfallskriget i Ukraina. Bihanen har slutat dröna. Suck.

Förbättringsarbete – när Tidölagsminister kletar dit en och annan examen han inte har. Han är ändå minister, nåt måste han ju förbättra här i världen.

Lunchmobb – hungrig grupp av människor som inte är beredd att gå långt i det urbana landskapet för att tygla sin blodsockergrinighet.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 344, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).